Idag blir vår envisa, men så älskade unge 3 år. Ja, en envisare unge har jag aldrig träffat. Hon vet minsann vad hon vill, och i alla fall mina nerver är nog på bristningsgränsen nästan hela tiden. Men däremellan är hon så liten och ljuvlig, och vill sitta i knät. Hon tycker själv att hon är stor, hon vill inte sitta i vagn, sånt är för småbarn. Men när det blir mot natt då vill hon nog sova bredvid mamma och helst ska man röra henne i håret tills hon somnar. Jag hade lite lekt med tanken att flytta henne i eget rum i sommar, men hon blev helt hysterisk bara jag nämnde saken, så nu har vi i stället flyttat hennes säng tillbaka till andra sidan av vårt sovrum, det tyckte hon var ok. Och helt ärligt tror jag nog att jag mår bättre också bara jag har henne ganska nära mig. Hittills har hennes säng ju varit så nära min som det bara går, men på sista tiden har jag märkt att hon reagerat bara för att jag svängt mig, så det var dags för lite förändring.
Just nu tycks hon vara i någon sorts trotsålder, för hon gör precis tvärtemot vad man säger. Eller så är det en reaktion på dagis som kommer så här efteråt när sommarlovet börjat.
Kalas blir det först i helgen, för en stor del av de manliga familjemedlemmarna jobbar kväll den här veckan. Paket har hon ju fått, och som hon väntat på dessa. Imorgon ska jag berätta vad jag sytt och fixat åt henne. Sen tror jag att jag ska köra iväg efter lite glass, det är nämligen Edlas favorit.
Min bebis är 3 år, hur kan det vara möjligt. Min bebis kommer hon ändå att vara länge ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar