fredagstankar

Imorgon sker nånting som inte sker varje år. Jag och maken ska åka bort bara vi två, och håll i er, vi ska vara borta en natt. Senast vi var det levde vi år 2011, det var på våren och då var vi till Stockholm. Nu ska vi åka till Dragsvik och se när yngsta svågern svär faneden och sen ska vi köra till Åbo, för att sova på hotell där. Vi (eller jag) valde Åbo eftersom mitt hjärta klappar fortfarande lite extra för den staden. Sen underlättar det ju avsevärt att man hittar överallt och inte behöver irra på. Jag blir alltid så vemodig över att vara i Åbo, både sorgsen och glad på samma gång. Jag kan längta dit i bland så att det gör ont, men ändå skulle jag inte vilja bo där nu. Vi har bott här nu längre än vi bodde i Åbo. Det känns som igår men på samma gång känns det som hundra år sen. 

Jag ser så framemot resan, t.om att sitta i bil. Jag har packat med böcker och handarbete åt mig, måste ju passa på och njuta när man inte behöver lyssna på gnällande ungar. På samma gång känns det lite svårt. Jag har varit borta från Edla två nätter förut. En gång var jag en natt till Tammerfors och i höstas var jag en natt till Vasa, men då var maken hemma. Nu ska hon sova en natt utan oss båda. Jag fasar lite hur det ska gå. 

Jag hoppas jag skulle hinna in via ikea och kanske skanssi, men få se om jag längtar så mycket på söndagmorgon att vi får styra kosan direkt hemåt. Jag menar, det skulle inte förvåna mig.